Till en början byggde de femton ramar om dagen, sedan tjugo och sedan ännu fler. Var och en kapades från högkvalitativa Reynolds-, Columbus- eller Ishiwata-stålrör, och filades och löddes med silverlod för hand av medarbetade som förstod sig på kvalitet. Bevil basade för tillverkningen i Waterloo, en helt unik produktion i USA.
På sommaren stod dörrarna öppna. Ibland när det var gott väder kunde någon föreslå en badtur. Alla packade in sig i bilarna och for till Lake Mills, någon mil söder om Trek, eller till Rock Lake som hade en trevlig strand med bar.
Ramarna som de tillverkade var en uppvisning av skönhet och expertis. Men som företag betraktat var det inte lika tjusigt. Dick kalkylerade med en produktionssiffra, men personalen i Waterloo lyckades inte komma upp i de nivåerna i början.
De kunde hantverket. Men det saknades effektivitet. Bevil reste därför till Japan för företagsbesök i Osaka och Tokyo. Där hade man fokuserat på processutveckling i generationer. Han fick se fabriker med produktionsflöden där konstfullhet understöddes av ordning. Besöket blev inledningen på en skalbar produktion.
Hur Trek växte från en lada till ett globalt företag
Efterhand gynnade mötet båda parter. Leverantörer från Japan besökte ladan i Waterloo för att studera det lilla amerikanska företagets verksamhet. Mike Appel, en av Treks allra första anställda, minns hur förvånade de såg ut när de klev in. En medarbetade låg tillbakalutad i en stol med den heta lågan bara några centimeter från ansiktet medan han silverlödde en fog underifrån. Besökarna var förbluffade. Så det här var det amerikanska hantverket.
”Det här var seriösa människor”, berättade Bevil senare. Han skrattade vid minnet av den nedgångna ladan och det slitna kaféet dit han tog dem på deras besök. ”Men deras vilja att förstå, hjälpa och vägleda oss var det förde Trek framåt."
Samarbetet blev smidigare. Cyklarna blev vackrare. Och långsamt väcktes återförsäljarnas intresse.
I början var Treks försäljning lokal. Man sålde till butiker som låg på ett bekvämt avstånd från Waterloo. ”Att gå in till en återförsäljare och säga ’Den här cykeln har dubbelreducerade Reynolds 531-rör och har lötts för hand med silverlod’ kan jämföras med om en rymdvarelse hade landat i Beloit, Wisconsin”, berättade Bevil.
Elmer Sorenson på Penn Cycle i Minneapolis var Treks första viktiga återförsäljare. Bevil sålde en ram till honom från bagaget i bilen och härifrån växte ett långvarigt partnerskap fram mellan tillverkare och återförsäljare. Sorenson blev en av Treks första stjärnförsäljare. För första gången fanns det cyklar med en amerikansk ram som kunde mäta sig med Europas bästa.
Ryktet spred sig mellan butikerna och bara på några få år började återförsäljare över hela mellanvästern lägga beställningar. Trek var fortfarande tillräckligt litet för att varje beställning skulle kännas personlig, men produktionstakten började öka.
Det var inte längre en handfull ”galna cowboys” som byggde cyklar i en dragig lada. Småvildhet präglade fortfarande den dagliga verksamheten, men organisationen började alltmer ta formen av ett företag.
1979 nådde årsomsättningen två miljoner dollar. På ladan som en gång i tiden tycktes orimligt stor bågnade nu väggarna. Återförsäljarna beställde fler ramar än vad som gick att hantera i ladan. Utvecklingen sågs oundviklig: man behövde bygga en fabrik för framtida volymer.
1980 köpte Trek mark i närheten av ladan, ett majsfält, av en lokal bonde. Priset var endast 10 000 dollar, men det fanns ett villkor - de fick inte tillträde innan skörden var bärgad. Ingen mening med att en bra skörd går förlorad, måste han ha tänkt.
Det var en liten detalj som kanske föreföll oviktig vid tillfället ifråga. Men den detaljen känns fortfarande aktuell, nästan femtio år senare, eftersom den säger något om hur företaget växte. Trek växte, men var fortfarande fast rotat i hemtraktens mylla.
När skörden var bärgad och det första spadtaget äntligen kunde tas passerade företaget en osynlig gräns. Ladan var företagets hjärta och den nya byggnaden blev företagets muskler.
I början av 80-talet blev Trek ett välbekant märkesnamn. Återförsäljare lovordade kvaliteten, cyklisterna beundrade detaljerna och tidningarna skrev om precisionen och designen. Det amerikanska företaget stod inte de bästa i Europa efter.
Och timingen var rätt. Schwinn, det sedan länge dominerande märket inom amerikansk cykelsport, hade börjat förlora marknad. Treks touringcyklar var nya och specifika, byggda med en uppseendeväckande design som ingen kunde matcha. Återförsäljare som endast sålde europeiska importer gjorde nu plats för de Waterloo-byggda ramarna som var minst lika vackra och ofta bättre.
Trek hade blivit, som Bevil uttryckte det, ”branschens älskling”.
I takt med att företaget växte, växte även dess experimentlusta. 1984 började Trek använda nya material. Aluminium, limmat med klister i flygplanskvalitet istället för svetsat, blev det första steget bort från stålet.
Europeiska märken hade provat liknande designer, men deras nostalgi bromsade dem. De behöll samma dimensioner för aluminiumrören som för stålrören som de använt under generationer, och det resulterade i en svajig, ineffektiv cykel. Treks konstruktörer löste problemet genom att öka rördiametern och fick som resultat en cykel som var lättare, styvare och omisskännligt modern.
Hantverket krävde också sin förändring. Limmat aluminium krävde mindre av praktisk fingertoppskänsla men påtagligt mer arbete med konstruktionen. Fabriken präglades inte längre av enbart hantverksskicklighet. Den hade också blivit en plats för innovationer. Nu började en tid då konkurrensen hårdnade inom cykelbranschen.
På sommaren samma år, på skollovet, klev en ny Burke in genom dörrarna.
John Burke, Dicks son, började sin tid på Trek med att plocka och packa delar på lagret. ”Du har kommit in på grund av ditt namn”, sa hans pappa till honom. ”Resten är upp till dig.”
Han lärde sig verksamheten från grunden. Den första sommaren packade han lådor, plockade delar och spelade basket med UPS-förarna som hämtade och lämnade varor. Längre fram fick han ta emot telefonsamtal, handlägga beställningar och delta i säljmöten. Han fick också rollen som utesäljare för västra USA. Ännu längre fram blev han chef för kundtjänsten, säljarna och, slutligen, hela företaget.
Men det var under sina första år på Trek som han lärde sig hur företaget fungerade och vad det var som betydde något.
1985 var limmad aluminium nytt. Det var starten på en ny era, men också på en tillväxt som medförde förändringar i företaget. Kostnaderna steg, marginalerna krympte och grundarnas ambitioner drog åt olika håll.
Dick ville skala upp verksamheten medan Bevil ville fokusera på perfektion. Ingen målsättning var fel, men de var svåra att förena. Den tillit till varandra som förde dem samman för mer än tio år sedan ställdes nu på sin spets. Verkligheten kom ikapp dem och de mötte den prövning som alla partnerskap brukar möta, förr eller senare.
Det handlade inte om något misslyckande, men de behövde erkänna sina begränsningar. Utvecklingen hade lett dem mot det här avgörandet, och kanske att båda hade sett det komma.
I början av 1986 tog Dick över kontrollen av företaget. Bevil gick med på att stanna som konsult under ett år och slutföra sina pågående projekt - en racerram med tre rör i kolfiber och en limmad MTB-ram i aluminium.
”Oförenliga saker går inte att blanda”, sa han senare. ”Det var inte möjligt.”
De var två män med samma respekt för ett företag som förändrades, med olika ingångar som tidigare var en tillgång för företaget men inte längre.
Men ur motsättningar föds ofta något nytt, och bra, en sanning som alltid har präglat Treks historia. Motsättningarna sänkte inte företaget. De tvärtom stärkte det.