Det fanns ingen förväntan om att Lizzie Deignan skulle vinna den första Paris-Roubaix Femmes.
Hon var inte favoriten. Hon var inte ens andrahandsfavorit. Hon var inte ens favoritcyklisten i sitt eget team.
”Jag var med för att hjälpa Ellen Van Dijk och Elisa Longo Borghini”, berättade Lizzie. ”Det var min uppgift.”
Själva tävlingen led av samma bristande tilltro. I över ett sekel har män vunnit ära och berömmelse bland gyttjan och kullerstenarna i Helvetet i norr som det kallas. Kvinnor har fått veta att loppet var för mycket för dem, för brutalt, för farligt och för långt. De fick höra att det inte skulle finnas något publikintresse. Proffscyklister som Lizzie hade kämpat under årtionden för att kvinnlig cykling skulle uppmärksammas. Ingen visste hur tävlingen skulle bli, eller hur den skulle tas emot av publiken.
Men kvinnorna ställde upp sig på startlinjen i alla fall.
Det var tyst och stilla i norra Frankrike den här grå oktobermorgonen. Covidrestriktioner hade tömt kaféerna och fälten längs vägen, och till och med den berömda velodromen i Roubaix stod tom. Det fanns inga publikmassor, inget folkmyller. Det enda som hördes var det rytmiska svischande som uppstår när däck möter våt sten.
Lizzie Deignan vinner den första Paris-Roubaix Femmes för kvinnor
Det kändes nästan som om världen stannade. Och det var kanske en given känsla. Eftersom det som hände inträffade 125 år för sent.
Be vilken cyklist som helst att beskriva Paris-Roubaix så kommer du att få höra att det är mer av en kamp än en tävling. Ett 116 km långt gatlopp på slitna byvägar och knaggliga kullerstenar och med ett outhärdligt oljud. Om du saktar ned på kullerstenarna, om så ens för ett ögonblick, så seglar konkurrenterna förbi och du får trampa på för glatta livet för att få upp hastigheten igen. Krascha och du eller någon annan som dras med i fallet får vända hem i gips.
”Bara att träna inför det här kändes som en fasa”, sa Lizzie. ”Om du tappar momentum är det som att köra rätt in i en tegelvägg.”
Och den här gången var ”väggen” dessutom våt. Regnet förvandlade kullerstenarna till en halkbana av gyttja och olja, och klungan förberedde sig för ett kommande kaos. Men det fanns även en annan förhärskande känsla, en positivare sådan.
”Det fanns en stark känsla av kamratskap,” berättade Lizzie. ”Känslan av att dela en gemenskap, att tävla tillsammans, den var större än själva segern.”
De första kullerstenspartierna delade upp klungan. Cyklister kraschade. Cyklar gick sönder. Lizzie cyklade nära täten och klarade sig från kalabaliken. Precis före det första kullerstenspartiet gled hon upp i täten, nästan som bara av en händelse.
”Jag var helt ensam, men jag hörde på radion: Lizzie, gå bara på sjuttio procent. Fortsätt så bara, håll trycket uppe”, berättade hon.
Så hon gjorde det, fortsatte ensam, omgiven av ingenting förutom slamret av kolfiber mot sten, regnets trummande och ljudet av sina egna andetag.
Vädret blev värre. Radion tystnade. De jagande försvann i fjärran, drabbade av kaos. Och sedan genom bruset i radion: ”Satsa för fullt.”
“Så det gjorde jag”, sa hon.
Lizzie solocyklade 80 kilometer, över gyttja och stenar, på ett spårigt och mycket halt underlag.
”Den tävlingsdagen hade jag lyckan av bra ben, de bästa som jag haft under hela min karriär”, berättade hon. ”Det kändes som att jag flöt fram. Som på asfalt.”
Bakom henne började Marianne Vos, en av de främsta cyklisterna i historien, att jaga ifatt.
”Om du ska bli jagad av någon”, erkände Lizzie, “då är det inte du inte att det är Marianne Vos.”
Direkt efter prisceremonin klev Lizzie in i betongduschen i Roubaix, cykelsportens mest berömda omklädningsrum. I generationer hade det bara varit män där. Varje stall hade en bronsplakett med ett namn ingraverat: Merckx. Hinault. Cancellara. Snart skulle det finnas en plakett till.
”Jag har alltid sett de här bilderna”, berättade Lizzie. ”Och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli den första kvinna som fick en plakett i den här duschen. Det kändes surrealistiskt, men också symboliskt. Det var som att tvätta bort år av underskattning och misogyni, alla år då kvinnorna inte riktigt hade räknats.”
Den kvällen packade teamet ihop snabbt. De skulle tävla i England dagen efter. När de körde iväg kopplades Lizzies telefon upp på den avlägset belägna franska landsbygden.
”Det bara exploderade”, berättade hon skrattande. ”Man hade faktiskt tittat på tävlingen. Alla mina övriga segrar finns listade på YouTube, men den här hade folk sett i realtid. Det gjorde en påtaglig skillnad.”
När världen slutligen vaknade upp efter denna stilla och grå franska morgon såg de någonting nytt. Inte en kvinnlig version av herrarnas tävling, utan ett Paris-Roubaix som hade blivit pånyttfött.
”Vi visade vad vi kunde göra och det väckte explosiv uppmärksamhet”, berättade Lizzie. ”På den tuffaste banan under de tuffaste förhållanden. Vi visade upp en häftig show.”
Men Lizzie höll undan. Varje kullerstensparti var ett test, varje kurva en beräkning mellan hastighet och överlevnad.
”Det sista du vill göra när benen är trötta är att svänga in på ett parti med kullersten”, sa hon. ”Men jag fortsatte att tänka, bara ett till.”
När hon närmade sig slutet var Lizzies ledning lite mer än en minut. ”Jag visste att om jag kunde hålla mig kvar där så skulle jag kunna göra det.”
Slutligen kunde hon lämna kullerstenarna för slät betong. Lizzie cyklade in i Roubaix Velodrome helt ensam, gyttjig och storögt förvånad. Det fanns inget publikjubel, bara ett tyst mumlande från teammedlemmar, press och personal som ekade mot betongväggarna. Ett märkligt litet ljud för ett sådant stort ögonblick.
”Det kändes på något sätt spöklikt”, erkände Lizzie. ”Men att passera mållinjen var total glädje. Jag försökte verkligen att stanna i känslan, suga i mig segerns sötma. Det var min första seger som kändes som något större än för mig personligen.”
