Vi älskar i princip alla typer av lopp. Men om vi bara fick välja ett enda, skulle vi ta något av vårsäsongens endagslopp. Om du inte har möjlighet att befinna dig på plats kan du alltid bänka dig framför datorn och avnjuta loppet i hemmets lugna vrå. Klassikersäsongen är här, och det här är vår fullständigt subjektiva guide till våra absoluta favoritlopp.
Strade Bianche (italienska för ”vita vägar”), eller Strade Bianche – Eroica Pro som det officiella namnet lyder, är både det senaste nytillskottet bland säsongens tidiga lopp och det vackraste av dem alla. Det här loppet är på många sätt en hybridklassiker som kombinerar Flandern runts branta kullar med det obarmhärtiga underlaget som vi förknippar med Paris–Roubaix. Den första upplagan av loppet, som arrangeras på Toscanas branta, vita grusvägar, ägde rum så sent som 2007, men den besvärliga rutten och det tuffa underlaget gör att en vinst verkligen räknas som en fjäder i hatten för äregiriga tävlingscyklister. Grusvägarna är inte bara vackra; ett otal proffscyklister har ofrivilligt fått stifta närmare bekantskap med dem efter att ha slirat omkull. Om man ska vinna det här loppet måste man vara lika smidig som stark.
Det tar ett tag innan nyare lopp hittar sin identitet. Hittills har segraren belönats med en tallrik eller en skulptur, men numera tävlar man om en glaspjäs som föreställer ett cykelhjul som korsas av två pedaler. Den är coolare än vad det låter.
Fettunta. Den här toskanska bruschettan består av en skiva surdegsbröd som gnuggas med en stor och saftig vitlöksklyfta innan man häller över en generös skvätt grön olivolja och avslutningsvis stör på en liten nypa flingsalt. Perfekt som ett litet mellanmål före cyklingen.
Toscana. Regionen är världsberömd för sitt vin. Det finns ingen anledning att kämpa emot. Sangiovese är den mest kända och den vanligast förekommande druvan.
Extra Virginity: The Sublime and Scandalous World of Olive Oil. Tillverkningen och försäljningen av olivolja har sedan tidernas begynnelse präglats av fusk och skumraskaffärer. I den här boken får man följa berättelsen om olivoljeindustrins historik, myter och betydelse. Den är lika spännande som en klassisk äventyrsroman, och efterlämnar ett starkt sug efter en av regionens populäraste exportvaror.
Årets längsta endagslopp, och den första av fem årliga monumentalklassiker (Milan–San Remo, Flandern runt, Paris–Roubaix, Liége–Bastogne–Liége samt Lombardiet runt). La Primavera ger en tidig fingervisning om säsongens uthållighetsform under den knappt 300 kilometer långa sträckan mellan Milano och San Remo. Kallas ofta för en sprintklassiker, och banan är relativt jämn. Vädret är däremot ofta åt det ruskigare hållet och det har till och med hänt att man har varit tvungen att ändra banans sträckning eller tillfälligt blåsa av loppet med tanke på deltagarnas säkerhet.
Den har ändrats flera gånger under åren, men i nuläget består den av en silverpjäs i form av en kvinna iklädd en klassisk toga som står på en sockel och riktar blicken upp mot skyn. Mycket stilfullt!
Om du inte kan vara på plats kan du strömma loppet via Steephill.tv. Du får de mest inlevelserika kommentarerna om du väljer de italienska eller franska sändningarna.
Inled loppet med en Segafredo espresso och avsluta det med en Peroni.
Bontrager Ballista hjälm, handskar och skoskydd i neopren, HellShell, småflaskor med varmt te. Paraply.
När det gäller kullerstensklassiker är E3 både årets första i UCI:s världstourskalender och det senaste tillskottet. Den första upplagan av E3 Harelbeke arrangerades 1958, och den är en generalrepetition inför de mer välkända tävlingarna (Flandern runt och Gent–Wevelgem) som utgör den flamländska cykelveckan. Men det rör sig absolut inte om någon uppvärmning! De sista 90 kilometerna av det ungefär 200 kilometer långa loppet omfattar mellan 12 and 17 korta, branta, lårmördande klättringar på kullerstenbelägging som kan splittra fältet och ge stora fördelar för cyklister med lokalkännedom. Bland välkända klättringar i senare upplagor av E3 märks Paterberg och Oude Kwaremont, som båda också finns med i andra kullerstensklassiker.
Den bästa trofén är av den drickbara typen. Vinnaren av E3 kammar hem en enorm flaska Kwaremont, ett lokalt öl som har fått sitt namn efter kullerstensvägen upp till Kluisbergen.
Inga överraskningar här inte. Kwaremont kallar sig själv ”ärelystnadens öl” och ölet ”som bara fortsätter – även i motvind”. 6,6 procent alkohol, samma som snittvärdet på Kwaremont-klättringens lutningsvinkel.
E3 refererar till den tidigare europavägen E03. Den belgiska delen av vägen, som numera heter E17, förbinder Antwerpen med Harelbekes grannstad Kortrijk.
Rutten ändras ofta något från år till åt, men E3 har alltid start och målgång i Harelbeke i Västflandern.
Det andra loppet i trippeln som utgör flamländska cykelveckan, Gent–Wevelgem, arrangerades för första gången 1934. Loppet kallas ofta för sprinterklassiken eftersom slutsträckan är så platt. Men det innebär inte att du kan förvänta dig någon klungspurt mot mållinjen. Vinnaren är oftast någon djärv typ som rycker ifrån i en liten klunga för att kämpa mot vinden, vädret och klättringen uppför den helt kullerstensbelagda vägen över Kemmelberg. Gent–Wevelgem är officiell tävling till minnet av första världskriget. Den går förbi historiskt viktiga slagfält som Ypern, de flamländska fälten och ”Ängeln” – ett minnesmonument vid Kemmelbergs fot för de 5000 franska soldaterna som miste livet under slaget vid Ypern.
Den välkända belgiska konstnären Nick Ervinck skapade 2015 en abstrakt trofé i 3D-utskrift, med inspiration från spänningen mellan tradition och innovation. Han gav den namnet ”ENNERLEI”, och den kommer att användas som vinnartrofé till och med 2025.
Den här helt stenbelagda klättringen är ofta ett avgörande ögonblick i tävlingen. Här är det många som försöker dra ifrån.
Det är bara klättringarna som är stenbelagda, och till skillnad från beläggningarna hos andra kullerstensklassiker, där skelettet nästan skakas ur kroppen, är vägarna i Gent–Wevelgem-loppet i utmärkt skick.
Man kanske skulle tro att proffsen helst väljer Domane för kullerstenarna, men vinden är en enormt viktig faktor i ”sprinterklassikern”. Därför faller valet på Madones ultra-aerodynamiska design med IsoSpeed, som både jämnar ut de stökiga partierna och skär genom vinden.
Den bästa dagen på året Om Belgien är cyklingens vagga är det här den årliga dopceremonin. Om du aldrig har varit i Belgien under ”De Ronde”, vet du inte vad du har gått miste om. Om du bara ska se ett cykellopp på plats under din livstid, så ska du välja det här. Om du är från Belgien och vinner det här loppet, behöver du aldrig betala för öl igen så länge du lever. Det betyder verkligen något för en belgare.I år kommer vårklassikernas diamant för första gången att utgå ifrån Antwerpen – världens diamanthuvudstad. Målgången är uppe på Paterberg, efter en stenbelagd klättring med lutningar på upp till 20 procent. 100 kilometer från mållinjen kommer loppet att gå uppför Muur van Geraardsbergen som är Belgiens mest berömda klättring.
En abstrakt bronsskulptur av en cykel och cyklist. Inte vidare imponerande med tanke på hur prestigefyllt loppet är. Vinnaren får sin vikt i öl.
Drick vilket öl du vill, bara det är bryggt av trappistmunkar. Chimay, Rochefort, Orval, Westmalle, Achel eller det sällsynta Westvleteren. ”Bryggt på belgiskt vis” är för fjantar.
Använd våffeljärn. Helfabrikat som värms i brödrosten är en styggelse.
Trek Madone 9 Race Shop Limited, Bontrager Aeolus XXX 6
Klassikernas drottning är världens äldsta och möjligtvis mest (ö)kända endagslopp. Det här loppet är relativt flackt, så det är inte årets tuffaste lopp. Däremot är det bara de allra tuffaste cyklisterna som vinner det. Paris–Roubaix går på de medeltida stenvägarna som löper utmed den nordöstra gränsen mellan Frankrike och Belgien. Stenarna på de här uråldriga lantbruksvägarna har glidit isär under århundradena, så tänderna skallrar och skelettet hoppar nästan ur skinnet vid varje pedaltag.
De som ger allt för Paris–Roubaix får tillbaka en del av själva loppet: en av kullerstenarna från banan som har fästs på en piedestal. Bästa. Trofén. Någonsin.
Pommes frites kommer egentligen ursprungligen från Belgien, men de bästa frittarna serveras i en pappstrut med majonnäs som tillbehör.
En vårdag i helvetet (En forårsdag i helvede) – Den här danska dokumentärklassikern från 1976 följer bland andra Merckx och De Vlaeminck vid tiden när deras rivalitet var som hetast, medan de kämpar sig fram över de mytomspunna banorna. Den här filmen fångar loppets essens bättre än vad någon annan någonsin har gjort, och förmodligen också någonsin kommer att göra.
Griptejp för skateboards inne i flaskstället för att hålla vattnet på plats medan du skumpar fram över stenarna. Dubbla styrlindor. Sporttejp för stabilisering av handlederna. Lyckoamulett.
Vallonska pilen på 200 kilometer är den första av årets två klassiker som arrangeras i den belgiska delen av Ardennerna, mitt i veckan före Liège–Bastogne–Liège. Loppet avslutas med att deltagarna ska plåga sig uppför den extremt branta backen Mur de Huy (en del av klättringen har en lutning på 26 procent) inte bara en, utan tre gånger. Historiskt sett är det belgiska cyklister som har dominerat loppet och vunnit över hälften av de 79 loppen sedan 1936. Under hela de ardenniska klassikernas historia är det bara sju cyklister som har uppnått "Ardennes Doubles" genom att vinna både Vallonska pilen och Liège–Bastogne–Liège under samma vecka.
Den gyllene A.S.O.-kassetten Kanske inte den allra vackraste trofén bland klassikerna, men den väcker ändå respekt i vilken samling som helst.
Allra helst på plats. De tre varven uppför Mur de Huy innebär att du får se tävlingens vassaste action helt nära cyklisterna, tre gånger i streck. Det får du inte missa!
Vallonska pilen är ett tillräckligt prestigefyllt lopp för att vara en äkta söndagsklassiker, men det finns helt enkelt inte tillräckligt med söndagar under klassikernas vårsäsong.
Om Gent–Wevelgem är ”sprinterklassikern”, är Vallonska pilen ”klättrarklassikern”. Trek-Segafredo-teamet kommer här att välja Émonda för att dra nytta av cykelns låga vikt under klättringarna.
Liège–Bastogne–Liège brukar också kallas för La Doyenne, eller ”den gamla damen” – och det är inte utan orsak. Loppet har arrangerats sedan 1892, och är den äldsta av proffskalenderns fem monumentalklassiker. Loppet har start och målgång i belgiska Ardennerna, men det här är minsann inte någon njutrunda. Den 258 kilometer långa slingan har tio extremt ansträngande klättringar och avslutas i en uppförsbacke. Under loppets sista 15 kilometer ändras omgivningarna dramatiskt från pastorala landskap till betydligt mer förortspräglade grannskap. I år kommer för första gången Liège–Bastogne–Liège att vara med i damcyklingens världstour, UCI Women's World Tour, och det anordnas också samma dag som herrarnas lopp.
Trots att det äldsta av klassikerloppen omgärdas av traditioner, ändras vinnartrofén för Liège–Bastogne–Liège varje år.
Den store Eddy Merckx vann Liège–Bastogne–Liège hela fem gånger, och det rekordet står sig fortfarande. Högst upp på Côte de Stockeu står ett monument till minne av hans bedrift.
Har du någonsin funderat på varför rutten håller sig i den södra, fransktalande, delen av Belgien? Det är för att loppet ursprungligen organiserades av L'Expresse, som är en tidning för fransk-belgiska läsare.
I likhet med Vallonska pilen är La Doyenne till för bergsgetterna. Du kan hoppa upp och sätta dig på att de främsta Trek-Segafredo-deltagarna kommer att använda Émonda.
